Kalmarkriget var ett blodigt och förödande krig mellan Sverige och Danmark som pågick mellan åren 1611-1613. Bakgrunden till kriget var komplex och hade många olika orsaker. En av de viktigaste orsakerna var Danmarks kung Kristian IVs önskan om att erövra Sverige och hans irritation över Sveriges nya stad Göteborg, som han såg som en potentiell konkurrent till Köpenhamn. En annan viktig orsak till kriget var den så kallade Lappmarksfrågan, där samerna fick betala skatt till både Sverige och Norge. Dessutom hade det nya värdet av nordskandinaviska kustlandet och den nya handelsförbindelsen med Ryssland spelat en roll i orsakerna till kriget.
Kriget varade i två år och ledde till många förluster på båda sidor. Både Sverige och Danmark förlorade många män i strider och det fanns även stora materiella förluster. Trots detta kunde ingen av länderna erövra den andra. Efter två års krigande nåddes en fredsfördrag som inte ändrade gränserna mellan länderna. Även om kriget inte ledde till någon vinnande sida, var det en påminnelse om den konstant spända relationen mellan Sverige och Danmark under denna tid.