Förra helgen var det pumpor, hemslöjd, lokala foodtrucks och spatserande över hela Öland på menyn. Tillställningen i slutet av september markerar alltid höstens toppform. KalmarPosten styrde därför kosan mot Eriksöre för att se hur allting egentligen smakar när den kokas ner till folkmyller i morotsland.
I vanliga fall tar det ganska exakt 25 minuter att ta sig från Kalmar till vår destination med bil. Men när det vankas Skördefest bör alla förare ta med sig en extra kopp kaffe att sippa på för att hålla humöret uppe. Ölandsbron sänker hastigheten till 50 km/h, förgreningen Borgholm/Färjestaden brukar innebära mycket “nej, du får köra först… nej, kör du…”.
Men trots den snåriga vägen genom orangea landskap så är målet oerhört trivsamt. Och efter en provisorisk parkering på åkern infinner sig ofta en pirrig känsla. Nu väntar socker i alla dess former – och den stora plånboken får jobba hårt.
Undertecknad har hunnit med sju besök i rad. Och varje år hörs samma fras bland både besökare och knallare: “det måste vara rekord”. Så var det även denna gång. Trots att humöret var på topp – mycket tack vare det ihållande solskenet – var det trångt mellan stånden. Där trytte tålamodet ibland, skall erkännas. Bygatan var, som alltid, i ständig rörelse och reaktionsförmågan sattes på prov när det sicksackades fram och tillbaka.
Men det gör absolut ingenting. Trängseln hör liksom till, som en extra pumpkin spice i upplevelsen. Och det vore nästan märkligt om man inte fick knuffas lite i kön till de populära kolbullarna, exempelvis.
Eriksöre förvandlas alltså till en metropol i fyra hela dygn, torsdag till söndag, och några timmar innan den inofficiella “stängningen” kunde säljarnas trötthet skönjas i både ögon och kroknade ryggar. “Men det är värt det”, säger en av springpojkarna i förbifarten.
Till vissa matkonstellationer var det konstant köbildning från morgon till kväll. Våffelhuset gräddade som aldrig förr, godisstånden sålde söta remmar på löpande band, raggmunkar fyllde ett helt område med himmelska maltdofter. Och hela vägen bort mot andra hållet krockade aromerna mellan Arontorps kända kroppkakor och älgburgarvagnen.
Det var svårt att nöja sig med bara en lunch. Nytt för i år var dessutom att många restaurangare erbjöd mindre portioner till en billigare peng – perfekt för den som ville prova sig igenom hela registret.
För den som tröttnade på dofterna väntade hela gatan fylld av hantverk, konst och kuriosa. Här samsades smidda ljusstakar med stickade mössor, och varje bord hade sin egen berättelse att bjuda på.
Så himla dyrt var det faktiskt inte heller. Allt är väl givetvis relativt, men Skördefesten har fått sig en liten stämpel om att kosta pengar. Konst är svårt att sätta ett pris på, likaså ett gediget hantverk – och det finns alltid en prutmån om man så vill. Men den generella uppfattningen bland den stora massan var mer att det var svårt att inte bara köpa en grej. Då rinner det givetvis iväg i börsen.
I och med det är mycket lokala profiler så vill man inte heller bara välja en enda som får ta sig en kik ner i lädret. Helt plötsligt står du där med en hel kasse rotfrukt, allsköns inlagda saligheter och fyra-fem smörknivar.
Och känns investeringarna onödiga väl hemma i hallen går det ju alltid att göra om sina ”förnödenheter” till fina julklappar.
När skymningen sen så sakta tog över byn om kvällarna blev det tydligt att det inte bara är dagarna som lockar besökare år efter år. Ljuslyktor ledde vägen som en snitslad bana runt hela Eriksöre, musikanter med isande fingrar fortsatte spela sina sista låtar och överallt i folkvimlet prasslade påsar med brända mandlar. Det är just där, i mötet mellan vardag och något nästan sagolikt, som Skördefestens styrka ligger.
För även om köerna må kännas långa, och fötterna värka efter timmar på språng, så är det svårt att inte dras med. En pratglad fikaförsäljare berättar om att försäljningen är sekundär: “Att möta både stamkunder och nya, nyfikna ansikten är halva grejen. Det är därför vi står här”.
Många familjer, som vi förmodar är från fastlandet, pustar ut med kroppkakor i knät, medan barnen rusar vidare mot nästa godisstånd. Allt sker samtidigt och överallt. Den kylslagna luften rör en inte i ryggen.
När de sista bilarna väl lämnat den förvånansvärt organiserade parkeringen, och sorlet tonat bort i natten, återstår bara minnet av några dagar som inte riktigt liknar något annat. Och det är väl därför vi alltid kommer tillbaka: för känslan av gemenskap, för smaken av höst och för att påminnas om att enkla saker fortfarande kan vara de allra största.
Det – och en stor portion pumpasoppa, så klart.
#kalmarpostenpåplats
TEXT & FOTO: Roberth Elmersson
Read more at KalmarPosten