KalmarPostens reporter Linda Pihlfelt förberedde sig i ett år för att genomföra sin första Ironman. Trots utmaningar som en stukad handled och oväder lyckades hon genomföra loppet med ett stort leende.
3800 meter simning, 18 mils cykling och ett maraton på 42 195 meter. Det var utmaningen som KalmarPostens Linda Pihlfelt anmälde sig till sommaren 2022.
Drömmen om att genomföra en Ironman-tävling i Kalmar växte sig starkare för varje år. När Ironman firade 10-årsjubileum i Kalmar 2023, och det fanns osäkerhet kring framtida tävlingar, kände Linda att det var dags.
”Jag hade känt det varenda år. Det är den bästa veckan på hela året tycker jag. Jag har velat göra den, men inte fått ihop livspusslet”, säger Linda Pihlfelt.
Risken att det var sista tävlingen i Kalmar gav Linda ett ultimatum. Att anmäla sig till tävlingen 2023 eller kanske missa chansen för alltid.
”Jag hade blivit så frustrerad och irriterad på mig själv om jag inte vågat testa och sen att chansen hade försvunnit. Jag anmälde mig så fort det öppnades några dagar senare.”
En intensiv träningsresa skulle inledas.
”Det är den största utmaning i form av träning jag någonsin gjort. Jag började träna inför det direkt. Jag skaffade en coach och vi började träna i september förra året. Jag drog igång direkt med en tydlig plan och ganska tufft med många pass.”
För Linda var det viktigt att vara väl förberedd.
”För mig är det viktigt att vara väl förberedd. Att veta när jag står på startlinjen att jag träningsmässigt gjort allt jag kan. Jag måste känna att jag har den kontrollen. För mig är det bara positivt att ha det kontrollbehovet, jag ser till att all träning blir av. Det finns inga ursäkter. Sedan älskar jag också att träna.”
Det som Linda behövde få mest kontroll över var att känna sig stark i simningen.
”Jag hade cyklat Vätternrundan och sprungit ett maraton innan. Men simningen var jag nybörjare i och det är den svåraste grenen. Jag hade gått en crawlkurs innan men inte mer än så.”
I april började utomhussäsongen och Linda bokade en träningsresa till Fuertaventura på Kanarieöarna. Där inträffade dock en olycka.
”Första cykelpasset ute där slutade i en vurpa och uppskrapade knän och en stukad handled. När jag kom hem var den ganska ordentligt svullen. Det gjorde att jag inte kunde simma på nästan två månader. Det var jag ganska orolig för. Hela tiden har simningen varit ett orosmoment.”
Veckan innan startskottet skulle gå var Linda väl förberedd, men vädret var en osäkerhetsfaktor.
”Kroppsligt kändes det jättebra, jag hade tränat jättemycket. Men när stormen Hans kom var jag väldigt orolig för vädret. Veckan innan loppet kollade jag väderappar en gång i timmen.”
”Det blåste mycket dagen innan och jag försökte landa i att det inte går att påverka vädret. Det är som det är och samma för alla. Jag kunde inte sova jättemycket natten innan eftersom jag sov med öppet fönster och jag hörde hur mycket det blåste. Jag stressade upp mig själv, trots att det nog lät värre inifrån än vad det verkligen var.”
Sedan kom dagen. Efter ett år av förberedelser står Linda i Tullhamnen i Kalmar tillsammans med 2 000 andra nervösa deltagare. Dimman ligger tät på lördagsmorgonen och ”Just idag är jag stark” av Kenta dånar från högtalarna.
”Det var total gåshud – helt magiskt. Gåshuden förbyttes senare till ett enormt fokus.”
”Det var en stökig simning. Det var som att simma i en torktumlare. Bitvis hade jag ingen aning om var jag befann mig i vattnet och jag försökte titta var alla andra var och följde alla huvuden. Jag tappade tid och rum – det var lite speciellt.”
När simningen var avklarad kände hon glädje.
”Jag var så glad att vara uppe ur vattnet. Sedan var det äntligen dags för cykling och jag såg min hejaklack precis vid Ängörondellen. Då visste jag att jag skulle klara loppet.”
Att vara en av atleterna var en mäktig känsla.
”Det var jättehäftigt. På varenda bild jag har fått skickad till mig har jag världens största leende. Jag hade så roligt i princip hela loppet. Det är så häftigt hur mycket folk som är ute och hejar. När jag var på sista varvet och kom in i stan på upploppet kändes det som att hela stan bara var där för min skull. Det var helt sjukt.”
Efter att ha passerat mållinjen beskriver hon känslan.
”Man är så otroligt trött, men ändå inte. Man är så hög på endorfiner och adrenalin. Jag kan förstå att det är beroendeframkallande för många – kanske för mig också.”
”Jag var väldigt berörd av vänner och familj som varit med hela dagen. De var nog nästan lika glada som jag själv. Det känns som att man har gjort det tillsammans. Vi hade en liten fest efteråt, men jag var kanske inte någon partyprisse då precis.”
Några dagar efter loppet har nya mål redan formats.
”Jag har redan anmält mig till nästa år också. En gång till måste det bli i alla fall.”
Read more at KalmarPosten